Comedy & jag = ledbrutna & nedbrutna
Jag tror min röda springare håller på att bli dålig igen :(
Känslan från igår att allt inte står rätt till slog till idag igen. Han känns lite off... Ing-Marie tyckte att det såg ut att vara något med vänster fram och det kan stämma, för det gick sämre i höge varv (då man sitter ner i lättridningen då det vänstra frambenet tar mark). Han kändes dessutom orkeslös, inget schvung i steget som normalt, han sänkte gärna ryggen och drog upp huvudet. Inte den Comedy som jag känner...
Jag känner mig lika sliten som han också... Höger ringfinger har till och med större blåsor idag. Ryggen och axlarna gör ont, mer än vanligt eftersom jag hade dragkamp med Kilroy igår, plus att knäna gjorde så djävulskt ont i morse så det inte gick att sova... De värkte hur jag än låg :'(
Och jag kan ju inte gå till den rekommenderade fixaren för jag har inte fått nummret än! Av någon anledning... Så jag kommer väl inte kunna gå till honom förrän jag får semester eftersom jag jobbar hela dagarna och sent de flesta utav dem... FAN!! Va less jag blir! Jag är trött på att känna mig som en 90-årig tant. Jag kan fasiken inte resa mig upp utan att knäna säger emot!!
Dessutom är jag dessutom förbannad för tillfället! På någon viss som vet det och varför, men inte vill göra någonting åt det för att man har roligare saker för sig!! GAH!! Jag hatar att tala för döva öron och känna att jag inte blir hörd eller ens att personen bryr sig!
Suck! Det är då jag blir så förbannad att jag bara vill gråta, för att inget går fram. Jag vill i alla fall att det ska kännas som om personen menar vad den säger och förstår vad jag menar. Inte att den kommer med dumma och oväsentliga bortförklaringar som har ringa mening.
Så ja, jag är ledbruten och nedbruten.
Det är nog Comedy-vännen med. Han och jag är trött på all skit. Vi vill sluta ha ont och få känna att någon bryr sig om oss, på riktigt! Alltid! Och inte bara när det passar...
Kan ingen fråga om våran dag, sköta om oss en extra stund för att man vill det och inte för att det är ett "måste" och välja oss i första hand. Inte välja oss endast när det passar utan alltid kämpa med oss, känna att det ger mest och inte välja någon annan för att det är "lättare".
Jag och Comedy är nog mer lika än jag trott... I grund och botten har vi samma problem.
Känslan från igår att allt inte står rätt till slog till idag igen. Han känns lite off... Ing-Marie tyckte att det såg ut att vara något med vänster fram och det kan stämma, för det gick sämre i höge varv (då man sitter ner i lättridningen då det vänstra frambenet tar mark). Han kändes dessutom orkeslös, inget schvung i steget som normalt, han sänkte gärna ryggen och drog upp huvudet. Inte den Comedy som jag känner...
Jag känner mig lika sliten som han också... Höger ringfinger har till och med större blåsor idag. Ryggen och axlarna gör ont, mer än vanligt eftersom jag hade dragkamp med Kilroy igår, plus att knäna gjorde så djävulskt ont i morse så det inte gick att sova... De värkte hur jag än låg :'(
Och jag kan ju inte gå till den rekommenderade fixaren för jag har inte fått nummret än! Av någon anledning... Så jag kommer väl inte kunna gå till honom förrän jag får semester eftersom jag jobbar hela dagarna och sent de flesta utav dem... FAN!! Va less jag blir! Jag är trött på att känna mig som en 90-årig tant. Jag kan fasiken inte resa mig upp utan att knäna säger emot!!
Dessutom är jag dessutom förbannad för tillfället! På någon viss som vet det och varför, men inte vill göra någonting åt det för att man har roligare saker för sig!! GAH!! Jag hatar att tala för döva öron och känna att jag inte blir hörd eller ens att personen bryr sig!
Suck! Det är då jag blir så förbannad att jag bara vill gråta, för att inget går fram. Jag vill i alla fall att det ska kännas som om personen menar vad den säger och förstår vad jag menar. Inte att den kommer med dumma och oväsentliga bortförklaringar som har ringa mening.
Så ja, jag är ledbruten och nedbruten.
Det är nog Comedy-vännen med. Han och jag är trött på all skit. Vi vill sluta ha ont och få känna att någon bryr sig om oss, på riktigt! Alltid! Och inte bara när det passar...
Kan ingen fråga om våran dag, sköta om oss en extra stund för att man vill det och inte för att det är ett "måste" och välja oss i första hand. Inte välja oss endast när det passar utan alltid kämpa med oss, känna att det ger mest och inte välja någon annan för att det är "lättare".
Jag och Comedy är nog mer lika än jag trott... I grund och botten har vi samma problem.
Kommentarer
Trackback
