Lätt att såras
Det är ganska lätt att såras av andra utan att folk fattar vad dem egentligen åsamkar en.
De tror att de gör rätt och att de gör det lättare, samtidigt som de många gånger vet att det är fel.
Out of sight, out of mind.
Det tror många fungerar... Tänk om det vore så lätt! Tänk så många saker jag skulle kunnat komma över på en sekund om det vore så. Nu är det inte så enkelt... Och det blir alltid svårare när man konfronteras med det i alla fall till viss det varje dag.
Det är inte kul att bli övergiven, struntad i och bortprioriterad. Det tycker väl ingen... Det är jobbigt när man känner att man själv försökt, slutat försöka och man bara väntar på att den andra personen någon gång ska göra det den lovat. När kommer det? Hur länge ska man vänta? Jag tror nog jag kan vänta ihjäl mig denna gång, och många gånger från förr också tror jag...
Att man glömmer är en sak är en sak, men när man kommer på det, varför gör man inget?
Är jag osynlig?
Jag trodde att jag i alla fall syntes, även om jag är liten, men tydligen inte. Eller som sagt så struntas jag bara i. Det svider!
Det som svider mest är dock undvikandet. Att när man ser mig tar en annan väg, som häromdan. För oj, hemska tanke, man kanske bör säga något efter att inte ha gjort som man lovat. Ögonkontakt, ännu ett moment att undvika.
Alla ni som inte bör känna er träffade av detta (och ja, jag pratar endast till en person, så ni andra kan lugnt andas ut om ni någon gång kände er träffade på något vis) kan strunta i detta utbrott av frustration!
Jag vet inte om detta inlägg gör någon nytta utöver att jag får avreagera mig, men jag vill i alla fall få det ur mig för jag känner mig riktigt besviken. Om jag vore "en bra människa, som man inte vill mista" borde man väl inte skjuta mig ifrån sig medvetet?
Eller? Det kanske inte var sant helt enkelt...
När ska jag tas itu med? När är det min tur? Jag vet inte och kommer väl aldrig få något svar. Den här gången känns det bara inte som att det är min tur att göra något. Jag gav bort en chans, till och med flera, men den sista togs inte då när den gavs. Det var 9 månader sedan. Det känns som om jag kanske kan sluta vänta på det som lovats nu...
Om DU läser det här kanske du kan tänka på att det faktiskt gör ont, för jag trodde i alla fall att vi var vänner innan allt det här hände, vad som nu än hände. För jag vet fortfarande inte riktigt. Det gör mig ledsen, även om det kanske inte syns. Du har ju heller inte frågat eller verkat intresserad på något vis. Jag menar, jag kan ju inte ens få ett grattis på födelsedagen över FB, där folk som knappt ens känner mig i alla fall kan klämma ur sig ett "grattis".
Mest ledsen blir jag dock för att du sa att vi skulle lösa det men sedan inte hörde av dig, och fortfarande inte har hört av dig efter 9 månader...
De tror att de gör rätt och att de gör det lättare, samtidigt som de många gånger vet att det är fel.
Out of sight, out of mind.
Det tror många fungerar... Tänk om det vore så lätt! Tänk så många saker jag skulle kunnat komma över på en sekund om det vore så. Nu är det inte så enkelt... Och det blir alltid svårare när man konfronteras med det i alla fall till viss det varje dag.
Det är inte kul att bli övergiven, struntad i och bortprioriterad. Det tycker väl ingen... Det är jobbigt när man känner att man själv försökt, slutat försöka och man bara väntar på att den andra personen någon gång ska göra det den lovat. När kommer det? Hur länge ska man vänta? Jag tror nog jag kan vänta ihjäl mig denna gång, och många gånger från förr också tror jag...
Att man glömmer är en sak är en sak, men när man kommer på det, varför gör man inget?
Är jag osynlig?
Jag trodde att jag i alla fall syntes, även om jag är liten, men tydligen inte. Eller som sagt så struntas jag bara i. Det svider!
Det som svider mest är dock undvikandet. Att när man ser mig tar en annan väg, som häromdan. För oj, hemska tanke, man kanske bör säga något efter att inte ha gjort som man lovat. Ögonkontakt, ännu ett moment att undvika.
Alla ni som inte bör känna er träffade av detta (och ja, jag pratar endast till en person, så ni andra kan lugnt andas ut om ni någon gång kände er träffade på något vis) kan strunta i detta utbrott av frustration!
Jag vet inte om detta inlägg gör någon nytta utöver att jag får avreagera mig, men jag vill i alla fall få det ur mig för jag känner mig riktigt besviken. Om jag vore "en bra människa, som man inte vill mista" borde man väl inte skjuta mig ifrån sig medvetet?
Eller? Det kanske inte var sant helt enkelt...
När ska jag tas itu med? När är det min tur? Jag vet inte och kommer väl aldrig få något svar. Den här gången känns det bara inte som att det är min tur att göra något. Jag gav bort en chans, till och med flera, men den sista togs inte då när den gavs. Det var 9 månader sedan. Det känns som om jag kanske kan sluta vänta på det som lovats nu...
Om DU läser det här kanske du kan tänka på att det faktiskt gör ont, för jag trodde i alla fall att vi var vänner innan allt det här hände, vad som nu än hände. För jag vet fortfarande inte riktigt. Det gör mig ledsen, även om det kanske inte syns. Du har ju heller inte frågat eller verkat intresserad på något vis. Jag menar, jag kan ju inte ens få ett grattis på födelsedagen över FB, där folk som knappt ens känner mig i alla fall kan klämma ur sig ett "grattis".
Mest ledsen blir jag dock för att du sa att vi skulle lösa det men sedan inte hörde av dig, och fortfarande inte har hört av dig efter 9 månader...
Kommentarer
Trackback
